Ibland får vi frågor om olika läkarundersökningar vid IBS och andra magproblem. Vilka metoder använder sjukhusen och varför?
Eftersom man inte vet varför vissa blir drabbade av IBS så existerar det heller inte ett enkelt blodprov eller annat man kan ta till för att fastställa diagnosen IBS utan diagnosen ställer läkaren ofta utifrån beskrivning av symtomen och efter att man uteslutit andra orsaker till besvären. Här beskriver vi några vanliga läkarundersökningar vid IBS och andra magproblem. Självklart behöver man inte gå igenom alla dessa för att få diagnosen IBS och oftast räcker det med anamnes – dvs. endast en redogörelse för de aktuella besvären, eventuella andra sjukdomar och andra omständigheter.
Laktosbelastning med blodprovstagning
Laktosbelastning är en undersökningsmetod som vården tillämpar för att utreda om man är intolerant mot laktos. För att kunna genomföra undersökningen måste man fasta och undvika mat och dryck annat än vatten tio timmar före. Undersökningen börjar därefter med att man på morgonen lämnar ett blodprov och sen dricker en lösning med laktos vanligen på sjukhus eller vårdcentral. Under följande timmar lämnar man sen nya blodprov varje kvart, ungefär 6-8 st prover. Genom att analysera blodet kan man därefter bedöma hur väl laktos bryts ner i tarmarna.
Laktosbelastning med utandningstest
Som alternativ till blodprov kan man genomföra laktosbelastning med utandningsprover. Istället för att mäta i blodet gör man utandningsprover med en apparat innan och efter man druckit laktoslösningen. Apparaten mäter mängden vätgas i utandningsluften. Mängden vätgas ökar efter intag av vätskan om man inte kan bryta ner laktos på normalt sätt.
Är man laktosintolerant kan man får besvär av gaser och ont i magen av att genomföra en laktosbelastning men detta går över.
Blodprov för att hitta IgA-transglutaminas(tTG)-antikroppar
Om läkaren misstänker glutenintolerans (Celiaki) kan man lämna blodprov för att se om det kan finna en viss typ av antikroppar i blodet. Om man då hittar så kallade IgA-transglutaminas(tTG)-antikroppar kan det styrka misstanken om glutenintolerans speciellt om mängden antikroppar senare minskar efter att man anpassar kosten för glutenintolerans.
Andra blodprover för att upptäcka glutenintolerans
Utöver IgA-transglutaminas kan man också undersöka vilken blodtyp patienten har (HLA-DQ2 och DQ8), samt undersöka järndepå och andra ämnen i blodet för att kunna utesluta annan sjukdom.
Tunntarmsbiopsi
Om läkaren misstänker glutenintoleransdiagnos men inte kunnat fastställa detta med blodprover kan det bli aktuellt med en tunntarmsbiopsi. För att kunna göra en tunntarmsbiopsi måste man göra en gastroskopisk undersökning (se nedan). Man tar då ett prov på slemhinnan i tolvfingertarmen. Genom att sen undersöka proverna i mikroskop kan man avgöra om tarmluddet är normalt eller skadat som det blir vid glutenintolerans. Dock kan man inte ha slutat äta gluten innan man gör detta test eftersom det då blir missvisande.
MRCP (Magnetic resonance cholangiopancreatography)
För att diagnosticera gallsten går det ibland att använda så kallad datortomografi- och magnetkameraundersökning. Genom en så kallad MRCP (se även undersökning nedan) kan läkaren se gallgångarna, alltså behöver man inte föra in någon instrument in i kroppen. Jämför metod med endoskop ERCP nedan.
ERCP (endoskopisk retrograd colangio-pancreatikografi) – undersökning och behandling av gallvägarna
ERCP utför man genom att placera ett instrument in i munnen och som läkaren för ner i tarmen genom vilket man kan se bilder av tarmarna. Genom att med hjälp av detta instrument också spruta in kontrastvätska kan man se bland annat gallvägarna på en röntgenbild. För att kunna genomföra undersökningen måste man fasta innan. ERCP kan ta från 15 minuter till dryga timmen. Eftersom vissa kan uppleva obehag av att göra undersökningen kan man få mediciner som underlättar undersökningen. Ofta används ERCP också som behandling där läkaren direkt kan göra ingrepp om så skulle behövas.
Ultraljudsundersökning
Ultraljudsundersökning utför läkaren för att undersöka flera olika organ i kroppen. Genom att skicka in svaga högfrekventa ljudvågor med hjälp av ett instrument som vanligen stryks utanpå kroppen. En dator behandlar de ljudvågor som reflekteras och skapar en bild som läkaren kan se via en bildskärm. För vissa undersökningar kan behandlingsavdlelningen kräva att man fastar innan och undviker vissa livsmedel. Ultraljudsundersökning kan till exempel visa om det finns gallsten eller om gallblåsan blivit inflammerad men även blindtarmsinflammation kan bli upptäckt med ultraljudsundersökning. Det finns även andra typer av ultraljudsundersökningar där man går in med instrumentet genom mun eller ändtarm för att komma närmare det organ som skall bli undersökt.
Avföringsprov F(feces)-Hb(hemoglobin)
Detta prov tar vården för att man vill undersöka om det finns mer blod än normalt i avföringen. Normalt kommer nästan inget blod ut i tarmen men vid vissa sjukdomar kan tarmslemhinnan börja blöda vilket visar sig i avföringen. Själva provet gör man hemma och tar med till sin vårdcentral eller sjukhus för analys. Vårdmottagningen ger utförliga råd om hur man skall genomföra testet. Man kan behöva ta flera prover med jämna mellanrum, inte sällan patienten behöver lämna in tre prover vid tre tillfällen. Beroende på vilken analysmetod man tänkt använda kan man behöva ställa om sin kost till viss del. Menstruation, hemorrojder, blod i urin och vissa läkemedel kan påverka resultatet varför man behöver vara uppmärksam på detta. Hittar man blod i urinen är detta ett tecken på någon sjukdom och man måste då gå vidare med andra undersökningar för att ta reda på orsaken. Vanligt är att man går vidare med olika skopier – se nedan.
Endoskopi.
När det gäller läkarundersökningar vid ibs och andra magproblem vill läkaren ofta kunna se in i mag-tarmkanalen. Endoskopiska undersökningar genomför läkaren med en böjlig kikare med fiberoptik som gör att man kan se in i tarmen. Ofta lokalbedövar de ställe där instrumentet ska in i kroppen.
Koloskopi
Med koloskopi undersöks tjocktarmen (kolon) och eventuellt nedre delen av tunntarmen med hjälp av ett instrument som kallas koloskop. Koloskopet är en smal (c:a 1 cm i diameter) lång böjlig slang (1,5 m) som läkare för in genom ändtarmen och blir hanterad med en liten spak. Instrumentet kan lysa på, spola vatten och blåsa in luft som underlättar undersökning och behandling. Med instrumentet kan läkaren se in i tarmen samt ta vävnadsprover och genomföra vissa behandlingar som till exempel att bränna bort små polyper och stoppa blödningar. Undersökningen kan ge svar på om det till exempel finns tumörer, polyper, fickor, sår, kärlmissbildningar eller inflammationer i tarmslemhinnan. För att kunna genomföra koloskopi måste man tömma tarmen helt genom att dricka laxermedel till exempel flera liter saltbalanserad vätska. Själva undersökningen tar upp till en timme att genomföra och viss medicinering kan patienten få för att underlätta undersökningen. Utöver de svar som läkaren kan ge direkt av det han/hon ser kan vävnadsprover behöva bli analyserade i laboratorium.
Sigmoidseoskopi
Vid en Sigmoidseoskopi undersöker läkare den sista tredjedelen av tjocktarmen (Sigmoideum – s-formade delen av tjocktarmen). Instrumentet och metoden är dock detsamma som vid koloskopi. .
Gastroskopi
Gastroskopi är en av de läkarundersökningar vid ibs och andra magproblem där man vill kunna se in i övre delarna av mag-tarmkanalen. Med gastroskopi undersöker man magsäck och den första delen av tarmen – tolvfingertarmen. Denna undersökning genomför man med ett så kallat gastroskop. Gastroskopet liknar koloskopet och består av en böjlig slang (1 m lång och 1 cm tjock) som läkaren för ner genom munnen. Utöver att ta bilder kan även koloskopet ta vävnadsprover och möjliggöra viss behandling. Med gastroskopet kan man till exempel hitta tidiga vävnadsskador, förändringar och inflammationer. Utöver det läkaren ser direkt med instrumentet kan vävnadsprover ge svar på till exempel bakterieinfektioner och vävnadsförändringar. En gastroskopiundersökning inleder alltid med att man måste fasta innan själva undersökningen. Själva undersökningen brukar gå fort, ofta under en kvart.
Rektoskopi
Rektoskopi är en undersökning av ändtarmen med en kikare i form av ett plaströr med förstoringsglas som kallas rektoskop som går att föra upp 15-25 cm i tarmen. Precis som andra endoskopiska undersökningar kan rektosopi ge svar på om det kan vara några sjukliga förändringar i ändtarmen. Genom rektoskopet kan läkaren även blåsa in luft och ta prover, dock gör man detta manuellt med en tång till skillnad från de mer mekaniskt komplexa gastro- och koloskopen. Luften som man pumpar in vid rektoskopi kan vara besvärande inte minst för IBS patienter. Ett mindre lavemang (mikrolavemang) som går att ta via ändtarmen kan ev. behövas för att underlätta undersökningen som tar c:a 10 minuter.
Proktoskopi
Liknar rektoskopi ovan, tillämpar man för att undersöka och behandla den yttre delen av tunntarmen. Undersökning tillämpas även vid hemorrojder. Instrumentet som läkaren använder är kortare än ett rektoskop och kallas proktoskop.
Tänk på att informationen på alltomibs.se aldrig kan ersätta utan endast utgöra ett komplement till den information som vårdpersonal ger patienten i samband med en undersökning.
Begrepp
Anamnes – Innan läkarundersökningar vid ibs och andra magproblem blir aktuella behöver läkaren få en redogörelse för vilka besvär patienten har. En anamnes är ett annat ord för en patients redogörelse för de aktuella besvären, eventuella andra sjukdomar och andra omständigheter till exempel sjukdomshistoria.
Du hittar mycket bra information om olika undersökningsmetoder på vårdguidens hemsida 1177.se
