Att föra över avföring från en person till en annan… tanken äcklar många och metoden har fått mycket uppmärksamhet i medierna det senaste. Men så kallad fekal transplantation skulle kunna bli en framtida behandlingsmetod för bland annat flera olika mag-tarmsjukdomar. Syftet med fekal transplantation är att påverka tarmfloran hos en individ genom att föra över tarmbakterier från en frisk donators avföring. Mottagaren skulle då kunna”ärva” donatorns ”friska” tarmflora även på längre sikt.
Historia
Det är först på senare år som den västerländska medicinen fått upp ögonen för metoden men inom kinesisk medicin började metoden användas för mer än tusen år sedan, för att behandla bland annat matförgiftning och diarré.
Inom västerländsk medicin prövade amerikanska läkare i slutet av 1950-talet att behandla fyra patienter med tarminfektion (Clostridium Difficile) med ett fekalt lavemang. Alla fyra patienter tillfrisknade snabbt och metoden verkade kunna återställa tarmfunktionen hos patienterna. Trots framgångarna var forskarvärldens intresse för att vidareutveckla tekniken lågt under flera årtionden. Kanske just på grund av att vårdpersonal och patienter upplever tanken att någon skulle ta emot avföring från någon annan som motbjudande. Idag är forskning kring mikrobiomet, det vill säga tarmflorans sammansättning och dess betydelse för vår hälsa, ett av de hetaste områdena inom forskarvärlden.
Vill du behålla en eventuell förskönad bild av hur fekal transplantation går till kan du nu skrolla dig vidare längre ner i texten. Här berättar vi om hur det går till på riktigt.
Donation: Hur går det till?
Man samlar in cirka 30-200 gram avföring från en lämplig frisk donator som inte har några sjukdomsframkallande bakterier i sin avföring. Vissa forskare anser att ju mer man tar desto bättre, men man tar sällan mer än två hekto avföring. Därefter tillsätts exempelvis saltlösning till avföringen. Även vatten och mjölk har använts eftersom saltlösningen inte anses vara en optimal miljö för våra tarmbakterier. Avföringen mixas och filtreras därefter för att avföringen skall få en lösare konsistens, men ändå vara så trögflytande att den stannar kvar i mottagarens tarm så länge som möjligt.
Hela hanteringen av avföringen måste gå snabbt för att inte påverka sammansättningen av bakterier. Annars kan till exempel syret i luften påverka så att ”fel” sorts bakterier växer till mer än andra. Avföringen från en och samma donator kan också användas om och om igen om den förvaras och behandlas på ett speciellt sätt.
Transplantation: Hur går det till?
Den lösta avföringen kan därefter direkt föras in i mottagaren via sond genom näsan (man sprutar helt enkelt in avföringen genom ett rör genom näsan och svalget ner dit man önskar), genom endoskopi (näsa/mun/anus) eller genom anus som lavemang. Avföringen kan också processas vidare genom till exempel frysteknik och placeras i kapslar som sen kan tas som tabletter, eventuellt i kombination med de andra teknikerna. Koloskopi och införsel via sond är de vanligaste teknikerna och har använts i cirka 65% av alla transplantationer som genomförts.
Hur man bäst för in avföringen i mottagaren varierar från fall till fall och beror bland annat på vilken sjukdom som skall behandlas. Man vet dock att ju högre upp i mag-tarmkanalen man för in avföringen desto större är risken för biverkningar (se nedan).
I samband med transplantationen kan man få läkemedel som saktar ner tarmrörelserna för att avföringen ska stanna så länge som möjligt i tarmen. Även läkemedel som minskar syrasekretionen i magsäcken förekommer när man får transplantation till de övre delarna av mag-tarmkanalen.
Finns det biverkningar eller andra risker?
Även om fekal transplantation anses vara en ganska säker metod finns det en del biverkningar och allvarliga risker förenade med metoden. När avföringen når donatorn via sond eller andra tekniker till de övre delarna av mag-tarmkanalen finns en risk för svåra direkta biverkningar såsom kräkning eller andningsbesvär. Tre av fyra dödsfall som rapporterats i samband med fekal transplantation har inträffat när bakterierna förts in i övre delarna av mag-tarmkanalen. Dessa patienter drabbades av pneumoni (lunginflammation) eller blodförgiftning. Man är därför noga med att patienter skall vara fastande och att tarmarna skall vara så rena som möjligt inför transplantationen.
Andra biverkningar är också vanliga hos vissa patientgrupper vid viss typ av administration såsom till exempel att IBD-patienter ofta får feber när fekalietransplantation sker till tunntarmen.
Fekal transplantation innebär ju också att man helt ospecifikt för över en donators tarmflora till en annan individ. Det kommer därmed även med potentiellt skadliga bakterier eller bakterier som kan orsaka sjukdom på sikt som ännu inte gett sig tillkänna hos donatorn.
Så, innan du går och köper en köksmixer och en lavemangspruta från apoteket (det förekommer faktiskt) – ta en extra funderare på om det är värt riskerna. En donators avföring måste alltid undersökas efter sjukdomsframkallande bakterier som salmonella, shigella och campylobacter. Enstaka lavemang verkar dessutom vara otillräckligt för att orsaka en permanent förändring eftersom man inte når så långt upp med bakterierna på detta sätt.
När används fekal transplantation?
Som nämnts har transplantation av bajs bland annat använts framgångsrikt för att behandla diarréer orsakade av bakterien clostridium difficile. C. difficile kan kolonisera tarmen utan att orsaka besvär, men till exempel en antibiotikakur kan trycka undan normalfloran och ge C. difficile spelrum som då kan tillväxa okontrollerat och producera olika toxiner. Dessa ger i sin tur en kraftigt inflammerad tarmslemhinna och våldsamma diarréer. Inte sällan sprids då också bakterien, inom till exempel sjukhusmiljön. Infektionen kan vara allt från lindrig till rent livshotande och är svår att behandla med antibiotika eftersom infektionen ofta kommer tillbaka.
I flera fall har då fekal transplantation blivit en sista utväg och många gånger har patienten tillfrisknat helt bara efter några dagar. Denna infektion är idag den enda sjukdom för vilken fekal transplantation förekommer som behandling.
Framtida användningsområden?
Mycket forskning pågår inom området och i framtiden hoppas man kunna använda fekal transplantation för att behandla andra mag-tarmsjukdomar som IBS, inflammatoriska tarmsjukdomar som Crohns/Ulcerös kolit (IBD) och förstoppning. Men transplantation av avföring tros även kunna ha effekt på sjukdomar som fetma och diabetes. Ett annat användningsområde skulle kunna vara förebyggande vid till exempel antibiotika- eller cytostatikabehandling. Genom att bevara en enskild patients tarmflora så som den ser ut innan behandlingen och kunna återintroducera denna efter en störande behandling skulle man kunna minska risken för komplikationer vid dessa typer av behandlingar.
Går det inte lika bra med probiotika?
De bakteriekulturer som finns att köpa som så kallad probiotika innehåller en enda eller ett fåtal olika sorters bakterier (läs mer om probiotika här eller här). Tarmfloran har en mycket mer komplex sammansättning och det är därför svårt att bryta ut en enda typ av bakterier som skulle ha en viss funktion. Om man heller inte vet hur den egna tarmfloran är uppbyggd är det svårt att veta vilka bakterier man skulle behöva få mer av.
Dessutom dör de flesta bakterierna i probiotikan under resan genom mag-tarmkanalen och de som eventuellt når tarmarna möter där en mycket hård konkurrens från andra etablerade bakteriestammar av cirka 1 000 olika arter. En stor del av tarmflorans funktion utgörs av de specifika nätverken och förhållanden som råder mellan olika bakterier, snarare än förekomst av en viss typ av bakterier, vilket gör det svårt att påverka detta med dagens probiotika.
Om man skall uppnå ett total förändring av tarmfloran verkar det idag inte finnas något alternativ till transplantation av alla bakteriestammar från en donator. Ju mer vi lär oss om den komplexa tarmfloran desto troligare är det dock att vi i framtiden kommer att kunna producera en för ändamålet optimal mix av tarmbakterier för transplantation.
Referenser:
- Aliment Pharmacol Ther. 2017 Jan;45(2):222-239. doi: 10.1111/apt.13868. Epub 2016 Nov 27.
Consensus report: faecal microbiota transfer – clinical applications and procedures.
König J, Siebenhaar A, Högenauer C, Arkkila P, Nieuwdorp M, Norén T, Ponsioen CY, Rosien U, Rossen NG, Satokari R, Stallmach A, de Vos W, Keller J, Brummer RJ. - Forskning & Framsteg