Har just sett Carin Mannheimers nya pjäs I sista minuten där Gerd Hegnells rollkaraktär har problem med sin mage. Hon säger allt som oftast ”Min mage klarar inte det” eller ”Jag måste tänka på min mage”.
Vännerna som dukar fram den ena goda lunchen efter den andra blir allt tröttare och det är lätt att ryckas med av tanken att kvinnan är rätt ”jobbig”. Men så tänker jag efter lite. Det kanske är ungefär såhär många som lider av IBS har det, dvs möter en ganska oförstående omgivning trots att man försökt påtala sina besvär. Eller så drar man sig för att säga något alls för att inte uppfattas som gnällig. Det är isåfall synd. Verklighetens vänner är förhoppningsvis mer förstående!
I sista minuten var för övrigt en härlig pjäs!
