PI-IBS, magsjuka och turistdiarré: Allt du behöver veta
Vad är magsjuka och när kallas det turistdiarré?
Diarré som uppstår akut orsakas i regel av bakterier, virus eller parasiter som vi får i oss via infekterad mat eller förorenat vatten. I dagligt tal kallas detta för vanlig magsjuka. Det medicinska begreppet är gastroenterit, vilket innebär en akut inflammation i mag-tarmkanalens slemhinna som uppstår som en direkt respons på infektionen.
När diarrén har en fastställd mikrobiologisk orsak kallas den för infektiös diarré. Det brukar ta från ett halvt dygn upp till några dagar från smittotillfället tills dess att de första symtomen bryter ut. I normala fall läker infektionen ut av sig själv, och man tillfrisknar vanligtvis inom en till två veckor.
Vad orsakar magsjuka och turistdiarré?
De smittämnen som angriper mag-tarmkanalen delas in i tre huvudgrupper: virus, bakterier och parasiter.
Virus
Virus är den absolut vanligaste orsaken till magsjuka i Sverige. Bland de vanligaste finns rotavirus, astrovirus, adenovirus samt calicivirus (vilket inkluderar norovirus och sapovirus). Det är calicivirus som orsakar den extremt smittsamma vinterkräksjukan. Smittan sprids snabbt via direktkontakt med sjuka personer, men kan även spridas via restaurangmat och djupfrysta bär som inte kokats. Eftersom utbrotten i regel kulminerar under vintermånaderna har sjukdomen fått sitt folkliga namn.
Bakterier
Några av de vanligaste bakterierna som orsakar tarminfektioner är Campylobacter, Salmonella, Shigella, Clostridium difficile samt olika stammar av E. coli-bakterier, såsom ETEC (enterotoxinbildande E. coli) och EHEC (enterohemorragisk E. coli). För personer bosatta i Sverige sker dessa infektioner oftast under resor till länder med bristande vatten- och avloppsrening eller undermålig livsmedelshygien. Det är denna form av infektion som i dagligt tal kallas turistdiarré.
Klassisk matförgiftning skiljer sig något från en ren bakterieinfektion. Den orsakas av toxiner (bakteriegifter) som bakterier har producerat i livsmedlet innan man äter det, ofta på grund av att maten förvarats i fel temperatur. Exempel på sådana toxinproducerande bakterier är Staphylococcus aureus, Clostridium perfringens och Bacillus cereus.
Parasiter (protozoer)
Protozoer är encelliga parasiter som når tarmkanalen via kontaminerad mat eller vatten. Ett exempel är parasiten Dientamoeba fragilis. Smitta med parasiter sker oftast utomlands, men smittspridning förekommer även i det svenska dricksvattnet. Ett uppmärksammat exempel är parasiten Cryptosporidium, som vid flera tillfällen orsakat omfattande vattenburna utbrott i svenska kommuner.
Vilka symtom får man vid magsjuka?
Symtombilden vid en tarminfektion är högst individuell. En person kan bära på ett smittämne helt utan symtom, medan en annan drabbas av ett våldsamt insjuknande.
Det dominerande symtomet är akuta diarréer, ofta i kombination med illamående och kräkningar. Kräkningar är särskilt uttalade vid virusinfektioner och akuta toxinbaserade matförgiftningar. Bakteriella infektioner ger i stället ofta upphov till hög feber och kraftig, krampartad buksmärta (magknip).
I de allra flesta fall krävs ingen specifik medicinsk behandling utan enbart vätskeersättning. Man bör dock skyndsamt kontakta vården via 1177 om man drabbas av så kallade larmsymtom:
Mycket svåra, ihållande smärtor i magen
- Hög feber som inte sjunker
Uttalad svaghet, slöhet eller tecken på allvarlig vätskebrist
Synligt blod i avföringen (blodiga diarréer)
Envis kräkning som gör det omöjligt att behålla vätska
Även äldre, småbarn samt personer som står på fasta mediciner för andra kroniska sjukdomar bör ha en lägre tröskel för att kontakta vården vid uttalad turistdiarré.
Kopplingen mellan magsjuka och PI-IBS
IBS är en mycket vanlig funktionell mag-tarmsjukdom som drabbar upp mot 15 procent av befolkningen. Sjukdomen delas vanligtvis in i olika undergrupper baserat på avföringsmönstret: förstoppningsdominerad (IBS-C), diarrédominerad (IBS-D), blandad (IBS-M) och oklassificerad (IBS-U).
Utöver denna indelning identifieras en specifik patientgrupp där besvären debuterar plötsligt i direkt anslutning till en akut tarminfektion. Denna form kallas postinfentiös IBS, eller PI-IBS. Medan de allra flesta som drabbas av en vanlig magsjuka återhämtar sig helt och hållet, drabbas en mindre andel – cirka 10 procent – av långvariga, kroniska magbesvär.
Mekanismen bakom PI-IBS har varit känd länge; fenomenet beskrevs i medicinsk litteratur redan under andra världskriget, då brittiska soldater som insjuknat i bakteriell dysenteri (rödsot) fortsatte att lida av typiska IBS-symtom långt efter att de återvänt hem och de akuta patogenerna läkt ut. Patienter med PI-IBS utvecklar nästan uteslutande diarrédominerad IBS (IBS-D) eller blandad IBS (IBS-M).
Vad orsakar PI-IBS?
Forskning visar att vanliga virusinfektioner, som exempelvis vinterkräksjuka, sällan är den utlösande faktorn bakom PI-IBS. Sjukdomstillståndet utvecklas i stället främst efter bakteriella tarminfektioner orsakade av exempelvis Campylobacter, Salmonella eller Shigella.
Flera riskfaktorer avgör om en individ utvecklar PI-IBS efter en turistdiarré:
Inledande sjukdomstid: En långvarig och svår initial infektionsperiod ökar risken markant.
Toxicitet: Vilken specifik bakteriestam man drabbats av spelar stor roll.
Demografiska faktorer: Kvinnligt kön och yngre ålder är statistiskt förknippat med en högre risk.
Psykologiska faktorer: Höga nivåer av stress eller ångest i samband med det akuta insjuknandet påverkar utfallet negativt via tarm-hjärna-axeln.
De underliggande fysiologiska mekanismerna vid PI-IBS innefattar en kvarstående, låggradig inflammation i tarmslemhinnan som är svår att upptäcka med vanliga rutinprover. Denna inflammation stör tarmbarriärens täthet (”läckande tarm”) och orsakar mikroskopiska skador på tarmens enteriska nervsystem. Detta leder till strukturella förändringar i tarmens motorik och en fysiologisk överkänslighet i tarmens nerver, så kallad visceral hypersensitivitet. Normala gaser och tarmrörelser registreras då av hjärnan som skarp smärta och uppblåsthet.
Hur vanligt är PI-IBS?
Epidemiologiska studier visar att mellan 6 och 17 procent av det totala antalet personer med IBS uppger att deras kroniska besvär startade i direkt anslutning till en specifik, akut magsjuka.
Hur behandlas PI-IBS?
Eftersom PI-IBS definieras av att den ursprungliga infektionen har läkt ut och att inga kvarvarande bakterier eller parasiter finns kvar, behandlas tillståndet på samma sätt som andra former av IBS. Behandlingen fokuserar på symtomlindring utifrån individens avföringsmönster och unika förutsättningar.
Prognosen vid just PI-IBS är generellt sett mer gynnsam än vid klassisk IBS. Sjukdomen kan läka ut spontant över tid, och närmare hälften av patientgruppen upplever en gradvis förbättring och blir symtomfria utan specifik medicinsk intervention, även om denna återhämtningsprocess ofta tar flera år.
IBS-symtom hanteras i första hand genom anpassad kosthållning och strukturerade livsstilsvanor, såsom regelbunden motion för att reglera tarmrörelserna. Inom svensk gastroenterologisk forskning, bland annat vid Göteborgs universitet, har man även kunnat visa att komplementära behandlingsmetoder som riktad tarm-hypnos och kognitiv beteendeterapi (KBT) kan ge goda resultat genom att dämpa signalöverföringen mellan hjärnan och tarmen.
En balanserad syn på probiotika och kostrestriktioner
Många som drabbas av långvariga besvär efter en matförgiftning överväger att använda probiotika (bakterietillskott) för att återställa tarmfloran. Det är dock viktigt att ha realistiska förväntningar. Den vetenskapliga evidensen för probiotika vid IBS är spretig och det finns ingen universell stam som fungerar för alla. Om du vill utvärdera probiotika bör du testa en produkt i taget, ta den dagligen under cirka fyra veckor, samt kritiskt utvärdera om symtomförbättringen står i rimlig proportion till produktens kostnad.
När magen är lös är det också vanligt att man i ren rädsla för symtom påbörjar restriktiva dieter, som exempelvis en strikt låg-FODMAP-kost på egen hand under lång tid. Detta avråder vi ifrån. Långvariga och hårda kostrestriktioner riskerar att utarma tarmfloran ytterligare efter en infektion, eftersom de kolhydrater som utesluts utgör den primära näringen (prebiotika) för tarmens goda bakterier.
Det uppstår dessutom en tydlig biologisk motsägelse om man köper dyra probiotikatillskott för att bygga upp sin tarmhälsa, samtidigt som man genom en alltför restriktiv kost svälter ut samma bakterier så att de saknar det näringsunderlag de behöver för att etablera sig. Målet bör i stället alltid vara bredast möjliga kost med minsta möjliga symtom, och att eventuella större kostförändringar sker under ledning av en legitimerad dietist.
