Kronisk förstoppning – vad är det och hur behandlar man det?

Vad räknas som kronisk förstoppning?

Det finns stora individuella skillnader i toalettvanor. Medicinskt definieras det som normalt att tömma tarmen från tre gånger per vecka upp till tre gånger per dag. Är man förstoppad i klinisk mening tömmer man alltså tarmen färre än tre gånger per vecka.

Ofta behöver man krysta vid tarmtömning och avföringen är hård. Många upplever dessutom känslan av att inte vara riktigt klar efter ett toalettbesök.

Hur vanligt är det?

Studier visar att upp mot 20 procent av befolkningen upplever förstoppningsbesvär periodvis, och ungefär 10–15 procent kan anses lida av kronisk förstoppning. Tillståndet är vanligare bland kvinnor än bland män, och ökar med åldern. Trots att besvären är vanliga och försämrar livskvaliteten är det förvånansvärt få som söker vård – studier visar att en stor majoritet av dem med kronisk förstoppning aldrig kontaktat sjukvården för sina besvär, trots att över 60 procent angett att de påverkas negativt i vardagen av dem.

ANNONS

Hur utreds och diagnostiseras förstoppning?

Läkaren behöver skapa sig en bild av hur besvären upplevs och hur toalettvanorna ser ut. Vanliga frågor är hur ofta man går på toaletten, om man håller sig, hur konsistensen på avföringen är, hur länge besvären pågått, om man krystar och om man känner sig klar efter toalettbesöket.

Diagnosen för funktionell förstoppning ställs i dag utifrån Rom IV-kriterierna (uppdaterade 2016, ersätter de Rom III-kriterier som användes vid artikelns ursprungliga publicering). Funktionell förstoppning kräver att minst två av följande symtom är uppfyllda under de senaste tre månaderna, med debut minst sex månader dessförinnan:

• Krystning vid tarmtömning vid minst 25 procent av tillfällena
• Hård avföring vid minst 25 procent av tarmtömningarna
• Känsla av ofullständig tarmtömning vid minst 25 procent av tillfällena
• Känsla av blockering i ändtarmen vid minst 25 procent av tillfällena
• Manuell hjälp behövs vid minst 25 procent av tillfällena
• Färre än tre tarmtömningar per vecka

Dessutom ska IBS-kriterierna inte vara uppfyllda, och lösa avföringar ska sällan förekomma utan laxermedel.

Läkaren undersöker också buken och ändtarmsregionen. Koloskopi, rektoskopi och blodprov kan ingå i utredningen. I utvalda fall används kolon-transittidsundersökning, anorektal manometri eller defekografi. Ett viktigt syfte är alltid att utesluta organiska orsaker: cancer, striktur, hyperkalcemi, hypotyreos, diabetes, neurologisk sjukdom och liknande.

Varför drabbas man av kronisk förstoppning?

Förstoppning kan bero på många saker:

Livsstilsfaktorer: för lite fibrer och vätska i kosten, otillräcklig rörelse, stress och miljöombyte (till exempel semester med förändrade mat- och dryckesvanor).

Läkemedel: antidepressiva, kalciumblockerare, opiater och antikolinerga läkemedel är vanliga orsaker.

Funktionsstörningar: långsam passage genom tjocktarmen, ineffektiv motorik eller bäckenbottendysfunktion.

Organisk sjukdom: depression, analfissur, proktit, cancer, hyperkalcemi, diabetes, Parkinsons sjukdom, stroke och andra neurologiska tillstånd kan ge förstoppning som symtom.

IBS-C – förstoppningsbetonad IBS – är en funktionell tarmsjukdom som kan ge upphov till långvariga förstoppningsbesvär, ofta kopplat till buksmärta, svullnad och uppblåsthet.

Söker du vård bör du inte vänta för länge. Om förstoppningen inte avtar inom 3–4 veckor, om avföringen är blodblandad, eller om du har alarmsymtom som viktnedgång, feber eller nytillkommen kraftig förändring i toalettvanor, bör du söka läkarvård direkt.

Hur behandlas kronisk förstoppning?

Livsstilsåtgärder är alltid grunden: se över toalettvanorna och försök öka regelbundenheten, håll dig inte utan gå på toaletten när du behöver, öka intaget av fibrer (frukt, grönt, fullkorn) och vätska, rör på dig mer, och minska stress i vardagen.

Läkemedelsbehandling kan delas in i:

Bulkmedel (förstahandsval): ispaghulaskal (Vi-Siblin, Lunelax) och sterkuliagummi (Inolaxol) – dessa ökar avföringens volym och stimulerar tarmrörelserna.

Osmotiska laxermedel: laktulos (Duphalac, Laktulos Meda) och makrogol (Movicol, Forlax) – ökar vätskeinnehållet i tarmen.

Tarmstimulerande laxermedel: natriumpikosulfat (Laxoberal), bisakodyl (Dulcolax) och senna – stimulerar tarmrörelserna direkt. Bör inte användas regelbundet under längre tid utan läkarbedömning.

Receptbelagda alternativ vid svår kronisk förstoppning där laxermedel inte ger tillräcklig effekt:

Prukaloprid (Resolor) är en 5-HT₄-receptoragonist som stimulerar tarmens rörlighet. Godkänt för vuxna med kronisk förstoppning där laxermedel inte ger tillräcklig lindring – numera för både kvinnor och män (indikationen utvidgades 2015 till att gälla alla vuxna, till skillnad från den ursprungliga godkännandet enbart för kvinnor).

Linaklotid (Constella) kan i utvalda fall användas vid svår förstoppningsbetonad IBS (IBS-C).

Vid kronisk förstoppning med underliggande funktionsstörningar kan också kirurgiska ingrepp bli aktuella.

Kopplingen till IBS

IBS-C – det vill säga förstoppningsbetonad IBS – skiljer sig från ren funktionell förstoppning framför allt genom att buksmärta och obehag är centrala symtom vid IBS, medan de inte behöver vara det vid funktionell förstoppning. Gränsen kan ibland vara flytande, och behandlingen anpassas utifrån vilken diagnos som bäst beskriver patientens symtom.