Kan proteiner i avföringen avslöja IBS?

En viktig pusselbit i förståelsen av IBS

Även om det har gått en tid sedan resultaten först presenterades av forskare vid Sahlgrenska akademin, utgör studien fortfarande en relevant del av förståelsen av hur IBS påverkar kroppens biologi. Syftet var att hitta ett sätt att bekräfta diagnosen utan att patienten först behöver genomgå långa utredningar.

Bakgrund: jakten på ett objektivt test

Diagnosen IBS (Irritable Bowel Syndrome) ställs än i dag främst genom att läkaren utesluter andra sjukdomar och väger samman patientens symtom. Det kan vara en utdragen och stundtals frustrerande process. Forskningen inriktade sig därför på att hitta så kallade biomarkörer – mätbara ämnen i kroppen – som skulle kunna bekräfta att någon har IBS, i stället för att enbart förlita sig på patientens egen beskrivning av besvären.

Vad upptäckte forskarna?

Forskarna undersökte en grupp proteiner som kallas graniner. Dessa fungerar som budbärare i kroppens nerv- och immunsystem och finns naturligt i mag-tarmkanalen. Genom att analysera avföringsprover kunde man se att mönstret av dessa proteiner skilde sig åt hos personer med IBS jämfört med friska individer.

ANNONS

Studien visade att vissa typer av graniner var förhöjda (sekretogranin II), medan andra var lägre (kromogranin B) hos personer med IBS. Man fann också en koppling mellan nivåerna av dessa proteiner och hur mycket smärta patienterna upplevde. Det antyder att IBS inte bara handlar om en ”känslig tarm”, utan att det faktiskt sker biologiska förändringar i hur tarmen kommunicerar med nervsystemet och hjärnan – den så kallade hjärn-tarm-axeln.

Varför var detta viktigt?

Graniner hade tidigare visat sig kunna spegla andra mag-tarmsjukdomar kopplade till inflammation, som inflammatorisk tarmsjukdom (IBD), det vill säga ulcerös kolit och Crohns sjukdom. Att se liknande – men för IBS specifika – förändringar hjälpte forskarna att bättre förstå varför vissa drabbas, och gav tyngd åt patienternas upplevelse av smärta genom att visa att den har en mätbar, fysisk motsvarighet i kroppen.

Även om fynden inte omedelbart ledde till ett färdigt test på vårdcentralerna, var studien ett steg mot att göra IBS till en mer mätbar och ”synlig” sjukdom inom vården. Det väckte hopp om en framtid där en enklare analys skulle kunna ge snabbare svar och därmed bättre anpassad behandling. (Det bör samtidigt sägas att något sådant rutintest för IBS ännu inte finns i svensk sjukvård – diagnosen ställs fortfarande utifrån symtomkriterier och uteslutning av andra orsaker.)

Kort om studien (2012)

Forskarna analyserade förekomsten av proteinerna kromograniner (CgA, CgB) och sekretograniner (SgII, SgIII) hos 82 personer med IBS och 29 friska kontrollpersoner. Med hjälp av en analysteknik som kallas ELISA kunde man mäta hur koncentrationen av dessa proteiner skilde sig åt mellan grupperna.