IBS-C, IBS-D eller IBS-M – vilken typ har du?

Bristol Stool Form Scale – ett gemensamt språk för avföring

Innan vi går in på undertyperna: för att kunna prata om avföringens konsistens på ett konsekvent sätt används en standardiserad skala som kallas Bristol Stool Form Scale. Skalan beskriver sju typer av avföring, från hård och klumpig (typ 1) till helt vattentunn (typ 7).

Typ 1 och 2 indikerar förstoppning. Typ 3 och 4 är idealiska – lätta att passera och välformade. Typ 5, 6 och 7 innebär stigande grad av löshet och diarré. Bristol-skalan är inte bara ett akademiskt verktyg – den används i klinisk vardag för att kartlägga avföringens mönster och är grunden för hur IBS-subtyperna definieras.

Subtyperna – vad skiljer dem åt?

Indelningen baseras på de onormala avföringarna – alltså de dagar då konsistensen avviker från det normala – inte på alla avföringar sammantaget. Det är en viktig detalj som ändrades med Rom IV-kriterierna (2016) jämfört med de äldre Rom III-kriterierna.

ANNONS

IBS-C – IBS med förstoppning. Minst en fjärdedel av de onormala avföringarna är hårda (Bristol 1–2), och färre än en fjärdedel är lösa (Bristol 6–7). Tröghet, känsla av ofullständig tömning och behov av att krysta är vanliga inslag i vardagen för den med IBS-C.

IBS-D – IBS med diarré. Minst en fjärdedel av de onormala avföringarna är lösa (Bristol 6–7), och färre än en fjärdedel är hårda (Bristol 1–2). Akuta toalettbesök, morgondiarré och svårigheter att hålla sig är typiska besvär.

IBS-M – blandad IBS. Både hård och lös avföring förekommer i minst en fjärdedel var av de onormala avföringarna. Kallas ibland IBS-A (alternerande), men IBS-M är den term som används i nuvarande kriterier. Pendlingen mellan extremerna kan vara förvirrande och svår att hantera.

IBS-U – odifferentierad IBS. Avföringens konsistens avviker, men mönstret passar inte in i någon av de tre kategorierna ovan. En restgrupp, men en viktig sådan – det är inte ovanligt att symtombilden är diffus, särskilt tidigt i sjukdomsförloppet.

Vilken typ är vanligast?

Hos vuxna är fördelningen relativt jämn – IBS-C och IBS-D innefattar ungefär en tredjedel var, och resten fördelas på IBS-M och IBS-U. Hos barn verkar IBS-C vara något vanligare. Det är också värt att veta att subtypen kan förändras över tid: en person som haft IBS-D i år kan ha ett mer blandat mönster om fem år.

Och så PI-IBS – en egen historia

Utöver de fyra subtyperna stöter man ibland på beteckningen PI-IBS, post-infektiös IBS. Det är inte en egen subtyp baserad på avföringsmönstret, utan snarare en beskrivning av ursprunget – IBS som debuterat i direkt anslutning till en akut mag-tarminfektion. Gastroenterit, turistdiarré eller matförgiftning kan rubba tarmslemhinnan, tarmfloran och immunreaktiviteten i tarmen på ett sätt som inte alltid återgår till det normala när infektionen väl är över.

Forskning från Göteborgs Universitet har visat att en stor andel av dem med PI-IBS förbättras eller tillfrisknar med tiden – om än att det i en del fall kan ta flera år. PI-IBS är alltså inte nödvändigtvis ett livslångt tillstånd på det sätt som vanlig IBS ibland upplevs vara.

Varför spelar subtypen roll?

Att känna till sin subtyp är inte bara en akademisk övning. Det påverkar vilket kostråd som är relevant, vilket läkemedel som kan provas och hur man lägger upp sin vardag. Råden för IBS-D skiljer sig på flera punkter från råden för IBS-C. Läkaren behöver veta vilken subtyp du tillhör för att kunna ge rätt hjälp – och du behöver kunna beskriva ditt avföringens mönster på ett sätt som faktiskt ger information. Bristol-skalan är ett bra verktyg för det.

Rådgör alltid med läkare om dina besvär.

Läs mer på alltomibs.se

Diarré och lös mage; Förstoppning – 10 tips; Behandlingsmetoder vid IBS; Magsjuka, turistdiarré och PI-IBS.