IBS diagnos med hjälp av Rom-kriterierna

Vad är Rom-kriterierna?

Rom-kriterierna är internationella diagnoskriterier för funktionella mag-tarmsjukdomar, eller det som på engelska numera ofta kallas disorders of gut-brain interaction. IBS är en av de vanligaste diagnoserna inom denna grupp.

Eftersom IBS inte kan fastställas med ett enkelt blodprov, röntgen eller en enskild undersökning behöver läkaren i stället väga samman patientens symtom, hur länge besvären funnits och om det finns tecken som talar för någon annan sjukdom. Rom-kriterierna är ett sätt att göra denna bedömning mer enhetlig.

Vad skiljde Rom IV från Rom III?

När Rom IV-kriterierna publicerades 2016 innebar de flera viktiga förändringar jämfört med Rom III.

ANNONS

En av de mest uppmärksammade förändringarna var att begreppet “discomfort”, på svenska ungefär “obehag”, togs bort. Ordet ansågs svårtolkat för patienter och dessutom svårt att översätta konsekvent mellan olika språk. I Rom IV betonades därför buksmärta tydligare som det centrala symtomet vid IBS.

En annan viktig förändring gällde hur ofta patienten ska ha ont i magen. I Rom III angavs buksmärta eller obehag minst tre dagar per månad under de senaste tre månaderna. I Rom IV ändrades detta till återkommande buksmärta i genomsnitt minst en dag per vecka under de senaste tre månaderna. Det gjorde kriterierna striktare och innebar att vissa personer som tidigare kunde ha klassats som IBS i stället hamnade närmare andra funktionella tarmdiagnoser.

Formuleringen kring toalettbesök ändrades också. Tidigare talade man om att smärtan förbättrades av tarmtömning. Men alla med IBS blir inte bättre efter toalettbesök – vissa märker ingen tydlig lindring och andra kan till och med uppleva mer besvär. Därför ändrades formuleringen till att smärtan ska vara “relaterad till tarmtömning”, vilket är bredare och mer kliniskt relevant.

Ytterligare en förändring var att ordet “onset” togs bort från de kriterier som handlar om avföringsfrekvens och avföringskonsistens. Skälet var att många patienter inte upplever att buksmärtan exakt börjar samtidigt som en förändring i hur ofta man går på toaletten eller hur avföringen ser ut. Sambandet kan finnas ändå, men behöver inte upplevas som ett tydligt startögonblick.

Sammanfattning av Rom IV-kriterierna

Enligt Rom IV kunde IBS-diagnos ställas när patienten haft återkommande buksmärta i genomsnitt minst en dag per vecka under de senaste tre månaderna, med symtomdebut minst sex månader före diagnos.

Buksmärtan skulle dessutom vara kopplad till minst två av följande:

1. Smärtan är relaterad till tarmtömning.
2. Smärtan är associerad med förändrad avföringsfrekvens.
3. Smärtan är associerad med förändrad avföringsform eller avföringskonsistens.

Det viktiga är alltså kombinationen av buksmärta och förändrad tarmfunktion över tid. Tillfälligt magknip, gaser, diarré eller förstoppning räcker inte för att ställa IBS-diagnos.

IBS-diagnos i praktiken

I svensk vård ställs IBS-diagnosen genom en klinisk bedömning. Läkaren går igenom symtomen, undersöker magen och tar ofta vissa prover för att utesluta andra tillstånd, till exempel celiaki, inflammatorisk tarmsjukdom eller infektion. Vilken utredning som behövs beror bland annat på ålder, symtomens karaktär och om det finns alarmsymtom.

Alarmsymtom kan till exempel vara blod i avföringen, oförklarlig viktnedgång, nattliga symtom, blodbrist, feber, nytillkomna besvär i högre ålder eller ärftlighet för tjocktarmscancer. Vid sådana symtom ska man inte nöja sig med att kalla besvären IBS utan utreda vidare.

För många patienter är en tydlig diagnos i sig viktig. IBS är inte farligt och utvecklas inte till cancer, men symtomen kan vara mycket besvärande. Att förstå vad som händer i tarmen kan minska oro och göra det lättare att hitta rimliga strategier för att hantera besvären.

Undergrupper av IBS

Rom-kriterierna används också för att beskriva olika undergrupper av IBS utifrån avföringsmönster. De vanligaste är:

IBS-C, där förstoppning dominerar.

IBS-D, där diarré dominerar.

IBS-M, där man växlar mellan förstoppning och diarré.

IBS-U, där besvären inte tydligt passar in i någon av grupperna.

Denna indelning är praktisk eftersom behandling och råd ofta behöver anpassas efter vilket avföringsmönster som dominerar. En person med diarrébetonad IBS behöver inte samma stöd som en person med uttalad förstoppning.

Uppdatering: Rom V har presenterats 2026

När den ursprungliga artikeln skrevs var Rom IV den nya versionen av kriterierna. Sedan dess har Rom V presenterats under 2026, vilket innebär att diagnostiken återigen är på väg att uppdateras.

I Rom V har IBS-kriterierna justerats. En central förändring är att buksmärta beskrivs som intermittent buksmärta i genomsnitt minst fyra dagar per månad, kopplad till tarmtömning och/eller förändringar i avföringsfrekvens eller avföringsform. Buksmärta ska också vara det dominerande symtomet, och symtomen ska efter lämplig utredning inte kunna förklaras bättre av andra medicinska tillstånd.

Detta förändrar inte grunden i IBS-diagnostiken: det handlar fortfarande om buksmärta i kombination med förändrad tarmfunktion. Däremot visar utvecklingen från Rom III till Rom IV och vidare till Rom V hur kriterierna stegvis förfinas när forskningen om IBS och funktionella mag-tarmsjukdomar går framåt.