Myter om IBS

”IBS sitter i huvudet”

Det här är en av de mest skadliga myterna, och en uppfattning som lyckligtvis håller på att försvinna. IBS är inte en inbillad sjukdom. Forskning har visat att det finns påvisbara förändringar i hur tarmen och hjärnan kommunicerar, i immunsystemets aktivitet i tarmen och i tarmflorans sammansättning hos personer med IBS. Att besvären inte syns på ett blodprov eller en röntgenbild betyder inte att de inte är verkliga – det betyder att vi ännu saknar tillräckligt bra verktyg för att mäta dem.

”Alla med IBS har samma besvär”

I kommentarsfält och på forum stöter man ibland på påståenden som ”såhär känns IBS” eller ”det här botar IBS”. Men IBS är allt annat än ett enhetligt tillstånd. Symtomen varierar kraftigt från person till person – både i karaktär, styrka och mönster. En person kan ha uttalad diarré medan en annan kämpar med svår förstoppning, och en tredje växlar mellan båda. Det finns flera undergrupper av IBS och generella råd som fungerar för en person kan vara helt fel för en annan. Läs mer om de olika typerna av IBS på alltomibs.se.

”IBS orsakas av stress”

Stress kan utan tvekan förvärra besvären vid IBS – kopplingen mellan hjärnan och tarmen är välbelagd, och de flesta märker att en stressig period slår mot magen. Men stress anses inte vara orsaken till att man utvecklar IBS. Forskningen pekar i stället mot ett samspel av flera faktorer: genetik, tidigare infektioner, förändringar i tarmfloran, immunsystemets aktivitet och hur nervsystemet i tarmen fungerar. Att reducera IBS till ”bara stress” är en förenkling som riskerar att osynliggöra de fysiologiska mekanismerna bakom sjukdomen.

ANNONS

”IBS kan leda till cancer eller IBD”

Det är en myt som lyckligtvis inte sprids lika flitigt längre, men som fortfarande dyker upp då och då. IBS ökar inte risken för cancer, inflammatorisk tarmsjukdom (IBD som Crohns sjukdom eller ulcerös kolit) eller någon annan allvarlig sjukdom. IBS är i medicinsk mening ett godartad funktionellt tillstånd. Det kan påverka livskvaliteten påtagligt, men det är inte farligt i sig.

”Det går inte att behandla IBS”

Visserligen finns inget registrerat läkemedel som botar IBS i Sverige, men det finns ändå mycket att prova för den som vill komma till rätta med sina besvär. Behandlingen skräddarsys utifrån vilka symtom som dominerar – diarré, förstoppning, smärta eller uppblåsthet – och kan innefatta allt från kostanpassning och motion till olika läkemedel som lindrar enskilda symtom, samt i vissa fall psykologiska behandlingar som kognitiv beteendeterapi eller hypnoterapi. Det finns de som berättar att de blivit helt fria från besvär, även om IBS formellt sett är ett kroniskt tillstånd. Det viktiga att ha med sig är: det finns inte EN lösning som fungerar för alla.

”Endast kvinnor får IBS”

IBS är något vanligare hos kvinnor än hos män, men det är långt ifrån en renodlad kvinnosjukdom. Män drabbas i allra högsta grad – en bidragande orsak till att sifforna ser sneda ut är att kvinnor i större utsträckning söker vård för sina besvär. Diarrébetonad IBS (IBS-D) verkar dessutom vara vanligare hos män, medan förstoppningsbetonad IBS (IBS-C) är mer förekommande hos kvinnor. Läs mer om könsskillnader vid IBS på alltomibs.se.

”Ett ökat fiberintag botar IBS”

Under en period rekommenderades ett högt fiberintag aningslöst till i princip alla med magbesvär. Det är en förenkling som kan få bakslag. Fibrer kan för vissa personer med IBS faktiskt förvärra symtomen – inte lindra dem – med ökad gasbildning, uppblåsthet och smärta som följd. Olika fibrer har dessutom olika effekter: vissa lösliga fibrer kan hjälpa vid förstoppningsbetonad IBS, medan olösliga fibrer snarare riskerar att ställa till det. Förändra inte ditt fiberintag drastiskt på egen hand – tala med en läkare eller dietist först.

”FODMAP-dieten fungerar för alla med IBS”

Det är kanske den vanligaste myten i dag, driven av en våg av artiklar i kvällstidningar, hälsobloggar och sociala medier där FODMAP framställs som lösningen på IBS. Verkligheten är mer nyanserad. Forskning visar att låg-FODMAP-kost hjälper en del personer med IBS, men långt ifrån alla – och effekten varierar kraftigt. Dessutom är metoden betydligt mer komplicerad än vad det ofta framstår som. Den restriktiva fasen, där man utesluter en lång rad livsmedel, är bara tänkt att vara tillfällig och ska följas av en strukturerad återintroduktion av livsmedel under dietists övervakning. Det är alltså inte en diet man bara ”kör igång” på egen hand.

Ett ofta förbisett problem är vad som händer med tarmfloran när man håller fast vid den restriktiva fasen för länge. Många av de livsmedel som utesluts är viktiga för de nyttiga bakterierna i tarmen – i praktiken riskerar man att svälta ut sin egen tarmflora om kosten blir alltför ensidig under en längre period. Det finns också de som fastnar i ett mönster av att jaga FODMAP-innehåll i varje livsmedel, vilket kan leda till onödig maträdsla och ett allt mer begränsat matintag. FODMAP är ett verktyg som kan vara användbart i rätt sammanhang – men det är inget universalmedel, och det hör definitivt hemma under professionell vägledning.

”Probiotika löser IBS”

Hyllorna på hälsokostbutikerna är fyllda med produkter som lovar att ”balansera tarmfloran” och lindra IBS-besvär. Det vetenskapliga stödet är tyvärr svagare än marknadsföringen antyder. Studierna på probiotika vid IBS spretar – vissa visar viss effekt på enskilda symtom, andra visar ingen skillnad mot placebo. Dessutom är det svårt för konsumenten att navigera bland de otaliga produkterna: olika bakteriestammar har olika egenskaper, och det som eventuellt fungerar för en person behöver inte ge något resultat för en annan. Det saknas i dagsläget tillräckligt starkt och enhetligt underlag för att rekommendera probiotika som en generell behandling vid IBS.

”Man kan diagnostisera IBS själv”

Det är förståeligt att man googlar sina symtom och drar egna slutsatser, men en IBS-diagnos kan inte ställas av en själv – eller av vänner och bekanta. Diagnosen fastställs av en läkare, som också behöver utesluta andra sjukdomar som kan ge liknande symtom. Det är viktigt att inte gå med svåra eller långvariga magbesvär utan att låta en läkare utreda dem – dels för att få rätt diagnos, dels för att utesluta att något annat ligger bakom.