Om dexloxiglumide (CR2017)

Vad är dexloxiglumid?

Dexloxiglumid (även känd som CR2017) är en läkemedelssubstans som utvecklades av det italienska läkemedelsföretaget Rotta Research Laboratorium (Rottapharm). Substansen var under en längre tid föremål för omfattande kliniska prövningar för att utvärdera dess potential som framtida behandling vid mag-tarmsjukdomar, framför allt IBS-C.

Hur var substansen tänkt att fungera?

Dexloxiglumid är en så kallad kolecystokinin (CCK)-1-receptorantagonist. Det innebär att den blockerar mottagarna för hormonet CCK, som spelar en central roll i matsmältningen. CCK påverkar bland annat hur snabbt magsäcken töms och hur musklerna i tarmen arbetar.

Genom att blockera dessa receptorer hoppades man kunna förbättra tarmrörelserna hos personer med förstoppning (IBS-C) och minska den smärtkänslighet i tarmen som är typisk för IBS. I tidiga studier sågs vissa lovande effekter på enskilda funktioner – bland annat snabbare magsäckstömning och bättre tolerans för tarmgas.

ANNONS

Varför blev det inget läkemedel?

Här tar historien en annan vändning än man hoppades. När de stora kliniska studierna väl genomfördes höll inte de tidiga förhoppningarna. De amerikanska fas III-studierna på kvinnor med förstoppningsbetonad IBS avbröts redan 2003, sedan det visat sig att dexloxiglumid inte gav någon statistiskt säkerställd förbättring jämfört med placebo. Det partner som drev den amerikanska utvecklingen lade då ned projektet för denna indikation.

Senare forskning pekade i samma riktning: även om substansen i vissa studier kunde lindra buksmärta och obehag hos kvinnor med IBS-C, lyckades den inte påskynda tarmpassagen så som man hoppats. Sammantaget blev slutsatsen att underlaget inte räckte för att rekommendera dexloxiglumid vid IBS-C. Rottapharm fortsatte ett tag med prövningar av en annan design i Europa, men substansen nådde aldrig ett brett godkännande och finns i dag inte som läkemedel att hämta ut på apotek.

Vad kan vi lära oss?

Berättelsen om dexloxiglumid är ett bra exempel på hur lång och osäker vägen från lovande laboratoriefynd till färdigt läkemedel är – och på hur viktigt det är med stora, placebokontrollerade studier. Många substanser som ser lovande ut i tidiga försök visar sig till slut inte fungera tillräckligt bra i praktiken. Även om dexloxiglumid aldrig blev en behandling, bidrog forskningen kring substansen till en djupare förståelse för hur hormonella signaler som CCK påverkar tarmens rörelser och vår upplevelse av smärta – kunskap som är värdefull i sökandet efter framtida behandlingar.