D-vitamin och IBS – är vitaminbrist vanligare vid IBS?

Introduktion

D-vitamin och IBS har diskuterats sedan flera mindre studier visat att personer med IBS ofta kan ha låga D-vitaminnivåer. Den ursprungliga versionen av den här artikeln byggde framför allt på en brittisk pilotstudie från 2015, där en stor andel av deltagarna med IBS hade D-vitaminbrist eller otillräckliga nivåer. Sedan dess har fler studier publicerats. Bilden är fortfarande intressant, men inte tillräckligt tydlig för att säga att D-vitaminbrist orsakar IBS eller att D-vitamintillskott är en etablerad behandling mot IBS-symtom.

Vad är D-vitamin?

D-vitamin är ett fettlösligt vitamin som behövs för att kroppen ska kunna ta upp kalcium och fosfat. Det är viktigt för skelett, tänder och muskelfunktion. Brist på D-vitamin kan bland annat bidra till benskörhet hos vuxna och rakit hos barn.
D-vitamin bildas i huden när vi exponeras för solljus. Vi får också i oss D-vitamin via maten, framför allt från fet fisk, ägg, vissa köttprodukter och berikade livsmedel som mjölkprodukter, växtbaserade alternativ och matfetter.
I Sverige är D-vitamin särskilt relevant eftersom solljuset under vinterhalvåret inte räcker för att kroppen ska bilda tillräckligt mycket D-vitamin i huden.

Är D-vitaminbrist vanligare vid IBS?

Det finns studier som har visat låga D-vitaminnivåer hos personer med IBS. I en brittisk pilotstudie som publicerades i BMJ Open Gastroenterology 2015 studerades drygt 50 personer med IBS. Mer än tre av fyra hade otillräckliga nivåer av D-vitamin, och forskarna såg också ett samband mellan D-vitaminnivå och livskvalitet.
Det är ett intressant fynd, men det är viktigt att tolka det försiktigt. Studien var liten och kunde inte visa att låg D-vitaminnivå orsakar IBS. Den kunde inte heller visa att D-vitamin i sig är en behandling mot IBS.
Låga D-vitaminnivåer kan bero på många saker: lite solexponering, hudtäckande klädsel, mörkare hud, hög ålder, begränsad kost, lågt intag av berikade livsmedel, tarmsjukdomar som påverkar upptaget eller att man undviker vissa livsmedelsgrupper.

ANNONS

Varför skulle personer med IBS kunna ha lågt D-vitamin?

Det finns flera möjliga förklaringar, men ingen är bevisad som huvudorsak.
En förklaring kan vara kosten. Personer med IBS testar ofta olika dieter och utesluter ibland mjölkprodukter, fet mat, fisk, ägg, gluten, laktos eller andra livsmedel i hopp om att minska symtomen. Om man tar bort berikade mejeriprodukter eller matfetter utan att ersätta dem kan D-vitaminintaget minska.
En annan förklaring kan vara livsstil. Svåra IBS-besvär kan göra att man rör sig mindre utomhus, undviker sociala aktiviteter eller får mindre solexponering.
Det är däremot inte säkert att IBS i sig leder till försämrat upptag av D-vitamin. IBS räknas som en funktionell mag-tarmsjukdom och ger inte samma typ av tarmskada som till exempel celiaki eller inflammatorisk tarmsjukdom. Om man har tydliga tecken på näringsbrist behöver vården därför överväga andra förklaringar än IBS.

D-vitamin som behandling vid IBS

Frågan är inte bara om D-vitaminbrist förekommer vid IBS, utan om D-vitamintillskott kan minska IBS-symtom. Här är forskningen blandad.
Vissa mindre studier och metaanalyser har antytt att D-vitamintillskott kan förbättra symtom eller livskvalitet hos personer med IBS, särskilt om de har brist från början. Samtidigt har en större randomiserad studie från Storbritannien inte visat någon tydlig effekt på IBS-symtom eller livskvalitet av D-vitamintillskott.
Det mest rimliga är därför att se D-vitamin som viktigt för den allmänna hälsan, särskilt skelett och muskler, men inte som en etablerad IBS-behandling.
Om du har brist bör den behandlas enligt vårdens råd. Men att ta extra D-vitamin utan konstaterad brist är inte säkert att det hjälper magen.

Tillskott ger inte alltid bättre IBS-symtom

Originalartikeln tog upp att D-vitamin skulle kunna påverka tarmrörelser, immunförsvar, tarmflora, inflammation, sömn och psykiskt mående. Det är biologiskt rimliga forskningsspår, men de är inte samma sak som bevisad klinisk effekt vid IBS.
IBS är ett komplext tillstånd där tarmens känslighet, rörelsemönster, hjärn-tarm-axeln, stress, sömn, mat, avföringsmönster och ibland tarmflora samverkar. En låg D-vitaminnivå kan vara en del av bilden hos vissa, men förklarar sannolikt inte IBS i sig.
Därför bör D-vitamin inte marknadsföras eller beskrivas som en lösning på IBS. Det kan vara klokt att kontrollera D-vitaminstatus om man har riskfaktorer för brist, men behandlingen ska i första hand syfta till att korrigera bristen – inte till att behandla IBS.

Vem riskerar D-vitaminbrist?

Risken för D-vitaminbrist är större hos personer som får lite sol på huden, till exempel på grund av mycket inomhusvistelse, heltäckande klädsel eller begränsad utevistelse.
Äldre personer har också högre risk, liksom personer med mörkare hud eftersom mer pigment minskar hudens D-vitaminbildning. Personer som äter lite eller ingen fisk, undviker berikade mejeriprodukter och matfetter eller har sjukdomar som påverkar fettupptag kan också ligga i riskzonen.
För personer med IBS kan risken öka om kosten blir mycket begränsad. Det gäller särskilt om man under lång tid undviker flera livsmedelsgrupper utan dietiststöd.

Livsmedel med D-vitamin

D-vitamin finns framför allt i:
fet fisk, till exempel lax, sill och makrill
ägg
kött i mindre mängd
berikade mjölkprodukter
berikade växtbaserade drycker
berikade margariner och matfetter
För personer med IBS kan det vara klokt att inte utesluta berikade livsmedel i onödan. Om man väljer laktosfritt går det bra att välja laktosfria berikade produkter. Om man väljer växtbaserade alternativ är det viktigt att kontrollera att de är berikade med D-vitamin, kalcium och gärna B12.

D3 och D2 – vad är skillnaden?

D-vitamin finns främst som vitamin D3, kolekalciferol, och vitamin D2, ergokalciferol. D3 bildas i huden när vi får sol på huden och finns också i animaliska livsmedel. D2 finns bland annat i vissa svampar.
Många kosttillskott och berikade livsmedel använder D3. Traditionellt har D3 ofta framställts från lanolin, ett ämne från fårullsfett, men det finns också vegetabiliska eller veganska alternativ beroende på produkt.
För de flesta är den praktiska frågan inte vilken form som är “bäst”, utan om man får i sig tillräckligt och om tillskott verkligen behövs.

Hur mycket D-vitamin behöver man?

Livsmedelsverkets råd för D-vitamin bygger på ålder och risk för låg solexponering. För vuxna upp till 74 år är rekommenderat intag 10 mikrogram per dag. För personer från 75 år är rekommendationen 20 mikrogram per dag.
Personer med liten eller ingen solexponering kan också behöva 20 mikrogram per dag. Spädbarn och små barn får särskilda råd om D-droppar.
Den övre gränsen för långvarigt intag är 100 mikrogram per dag för vuxna och barn från 11 år. Det går i praktiken inte att få i sig farliga mängder D-vitamin från vanlig mat, men man kan få i sig för mycket via kosttillskott.

Kan man ta för mycket D-vitamin?

Ja. D-vitamin är fettlösligt och lagras i kroppen. För höga doser under lång tid kan ge för höga kalciumnivåer i blodet, vilket kan skada njurarna och ge andra allvarliga problem.
Det är därför inte klokt att ta höga doser D-vitamin på egen hand “för säkerhets skull”. Om du misstänker brist, eller om du tillhör en riskgrupp, är det bättre att rådgöra med vården och vid behov ta prov.

D-vitamin, IBS och dieter

Många med IBS provar laktosfritt, glutenfritt, låg-FODMAP, mjölkfritt eller andra begränsningar. Ibland kan vissa justeringar hjälpa, men det finns också risker.
Om man utesluter många livsmedel kan intaget av D-vitamin, kalcium, järn, folat, fiber och andra näringsämnen påverkas. Det är särskilt viktigt att tänka på om man undviker berikade produkter.
Detta är också ett skäl till att låg-FODMAP inte bör användas som långvarig gör-det-själv-diet. Den restriktiva fasen kan minska symtom hos vissa, men den kan också göra kosten mer ensidig och minska intaget av fermenterbara kolhydrater som tarmbakterier använder som näring.
Om man samtidigt försöker “förbättra tarmfloran” med probiotika men långvarigt begränsar den mat som många tarmbakterier behöver för att växa och bilda gynnsamma metaboliter blir resonemanget motsägelsefullt.

Bör personer med IBS testa D-vitamin?

Alla med IBS behöver inte automatiskt testa D-vitamin. Men det kan vara rimligt att diskutera provtagning med vården om du har riskfaktorer för brist, till exempel:
du vistas lite i solen
du täcker huden mycket
du har mörkare hud
du är äldre
du äter lite fisk och få berikade produkter
du har mycket begränsad kost
du har symtom eller fynd som kan tala för brist
du har annan sjukdom som kan påverka upptag eller näringsstatus
Om brist konstateras bör den behandlas. Men målet är då att korrigera D-vitaminbristen, inte att förvänta sig att IBS automatiskt försvinner.

Sammanfattning

Personer med IBS kan ha låga D-vitaminnivåer, men det är inte bevisat att D-vitaminbrist orsakar IBS. Det är inte heller säkert att D-vitamintillskott förbättrar IBS-symtom, även om vissa mindre studier antytt möjliga effekter.
Det viktigaste är att undvika onödigt begränsad kost och se till att man får i sig D-vitamin via sol, mat och berikade produkter. Om man tillhör en riskgrupp eller misstänker brist bör man ta upp frågan med vården. D-vitamin är viktigt – men det är inte en etablerad behandling mot IBS.