Vanliga undersökningsmetoder

När man söker vård för sina mag- tarmproblem gör alltid läkaren en bedömning av de besvär man har och man kan därefter behöva gå igenom olika typer av undersökningar för att läkaren skall kunna fastställa vad besvären beror på.

Eftersom man inte vet varför vissa drabbas av IBS så finns det heller inget blodprov eller annat man kan ta till för att fastställa diagnosen IBS utan diagnosen ställs ofta utifrån beskrivning av symtomen och efter att man uteslutit andra orsaker till besvären. Här beskrivs några vanliga undersökningsmetoder för sjukdomar i mag-tarmkanalen. Självklart behöver man inte gå igenom alla dessa för att få diagnosen IBS och oftast räcker det med anamnes – dvs. endast en redogörelse för de aktuella besvären, eventuella andra sjukdomar och andra omständigheter.

Laktosbelastning med blodprovstagning

Laktosbelastning är en undersökningsmetod som används för att utreda om man är intolerant mot laktos. För att kunna genomföra undersökningen måste man fasta och undvika mat och dryck annat än vatten tio timmar före. Undersökningen börjar därefter med att man på morgonen lämnar ett blodprov och sen dricker en lösning med laktos vanligen på sjukhus eller vårdcentral. Under följande timmar lämnar man sen nya blodprov varje kvart, ungefär 6-8 st prover. Genom att analysera blodet kan man därefter bedöma hur väl laktos bryts ner i tarmarna.

Laktosbelastning med utandningstest

Som alternativ till blodprov kan man genomföra laktosbelastning med utandningsprover. Istället för att mäta i blodet gör man utandningsprover med en apparat innan och efter man druckit laktoslösningen. Apparaten mäter mängden vätgas i utandningsluften. Mängden vätgas ökar efter intag av vätskan om man inte kan bryta ner laktos på
normalt sätt.

Är man laktosintolerant kan man får besvär av gaser och ont i magen av att genomföra en laktosbelastning men detta går över.

Blodprov för att hitta IgA-transglutaminas(tTG)-antikroppar

Om läkaren misstänker glutenintolerans (Celiaki) kan ett blodprov tas för att bestämma om det finns en viss typ av antikroppar i blodet. Om man då hittar så kallade IgA-transglutaminas(tTG)-antikroppar kan det styrka misstanken om glutenintolerans speciellt om mängden antikroppar senare minskar efter att man anpassat kosten för glutenintolerans.

Andra blodprover för att upptäcka glutenintolerans

Utöver IgA-transglutaminas kan man också undersöka vilken blodtyp patienten har (HLA-DQ2 och DQ8), samt undersöka järndepå och andra ämnen i blodet för att kunna utesluta annan sjukdom.

Tunntarmsbiopsi

Om läkaren misstänker glutenintoleransdiagnos men inte kunnat fastställa detta med blodprover kan det bli aktuellt med en tunntarmsbiopsi. För att kunna göra en tunntarmsbiopsi måste man göra en gastroskopisk undersökning (se nedan). Man tar då ett prov på slemhinnan i tolvfingertarmen. Genom att sen undersöka proverna i mikroskop kan man avgöra om tarmluddet är normalt eller skadat som det blir vid glutenintolerans. Dock kan man inte ha slutat äta gluten innan man gör detta test eftersom det då blir missvisande.

MRCP (Magnetic resonance cholangiopancreatography)

För att diagnosticera gallsten används ibland så kallad datortomografi- och magnetkameraundersökning. Genom en så kallad MRCP (se även undersökning nedan) kan läkaren se gallgångarna utan att något instrument behöver föras in i kroppen, jämför metod med endoskop ERCP nedan.

ERCP (endoskopisk retrograd colangio-pancreatikografi) – undersökning och behandling av gallvägarna

ERCP genomförs genom att ett instrument förs in genom munnen och ner i tarmen genom vilket man kan se bilder av tarmarna, Genom att med hjälp av detta instrument också spruta in kontrastvätska kan man se bland annat gallvägarna på en röntgenbild. För att kunna genomföra undersökningen måste man fasta innan. ERCP kan ta från 15 minuter till dryga timmen. Eftersom vissa kan uppleva obehag av att göra undersökningen kan man få mediciner som underlättar undersökningen. Ofta används ERCP också som behandling där läkaren direkt kan göra ingrepp om s skulle behövas.

Ultraljudsundersökning

Ultraljudsundersökning kan användas för att undersöka flera olika organ i kroppen. Genom att skicka in svaga högfrekventa ljudvågor med hjälp av ett instrument som vanligen stryks utanpå kroppen. En dator behandlar de ljudvågor som reflekteras och skapar en bild som kan ses på en bildskärm. För vissa undersökningar kan det krävas att man fastar innan och undviker vissa livsmedel. Ultraljudsundersökning kan till exempel visa om det finns gallsten eller om gallblåsan blivit inflammerad men även blindtarmsinflammation kan undersökas med ultraljudsundersökning. Det finns även andra typer av ultraljudsundersökningar där man går in med instrumentet genom mun eller ändtarm för att komma närmare det organ som skall undersökas.

Avföringsprov F(feces)-Hb(hemoglobin)

Detta prov tas för att man vill undersöka om det finns mer blod än normalt i avföringen. Normalt kommer nästan inget blod ut i tarmen men vid vissa sjukdomar kan tarmslemhinnan börja blöda så att det märks i avföringen. Själva provet gör man hemma och tar med till sin vårdcentral eller sjukhus för analys. Vårdmottagningen ger utförliga råd om hur man skall genomföra testet. Man kan behöva ta flera prov med jämna mellanrum inte sällan tas tre prov vid tre tillfällen. Beroende på vilken analysmetod man tänkt använda kan man behöva ställa om sin kost till viss del. Menstruation, hemorrojder, blod i urin och vissa läkemedel kan påverka resultatet varför man behöver vara uppmärksam på detta. Hittar man blod i urinen är detta ett tecken på någon sjukdom och man måste då gå vidare med andra undersökningar för att ta reda på orsaken. Vanligt är att man går vidare med olika skopier – se nedan.

Endoskopi

Endoskopiska undersökningar genomförs med en böjlig kikare med fiberoptik som gör att man kan se in i tarmen. Ofta lokalbedövas det ställe där instrumentet förs in i kroppen.

Koloskopi

Med koloskopi undersöks tjocktarmen (kolon) och eventuellt nedre delen av tunntarmen med hjälp av ett instrument som kallas koloskop. Koloskopet är en smal (c:a 1 cm i diameter) lång böjlig slang (1,5 m) som förs in genom ändtarmen och styrs med en liten spak. Instrumentet kan belysa, spola vatten och blåsa in luft som underlättar undersökning och behandling. Med instrumentet kan läkaren se in i tarmen samt ta vävnadsprover och genomföra vissa behandlingar som till exempel att bränna bort små polyper och stoppa blödningar. Undersökningen kan ge svar på om det till exempel finns tumörer, polyper, fickor, sår, kärlmissbildningar eller inflammationer i tarmslemhinnan. För att kunna genomföra koloskopi måste man tömma tarmen helt genom att dricka laxermedel till exempel flera liter saltbalanserad vätska. Själva undersökningen tar upp till en timme att genomföra och viss medicinering kan ges för att underlätta undersökningen. Utöver de svar som läkaren kan ge direkt av det han/hon ser kan vävnadsprover behöva analyseras i laboratorium.

Sigmoidseoskopi

Vid en Sigmoidseoskopi undersöks den sista tredjedelen av tjocktarmen (Sigmoideum – s-formade delen av tjocktarmen). Instrumentet och metoden är dock detsamma som vid koloskopi. .

Gastroskopi

Med gastroskopi undersöker man magsäck och den första delen av tarmen – tolvfingertarmen. Denna undersökning genomförs med ett så kallat gastroskop. Gastroskopet liknar koloskopet och består av en böjlig slang (1 m lång och 1 cm tjock) som leds ner genom munnen. Utöver att ta bilder kan även koloskopet ta vävnadsprover och möjliggöra viss behandling. Med gastroskopet kan man till exempel hitta tidiga vävnadsskador, förändringar och inflammationer. Utöver det läkaren ser direkt med instrumentet kan vävnadsprover ge svar på till exempel bakterieinfektioner och vävnadsförändringar. En gastroskopiundersökning inleds alltid med att man måste fasta innan själva undersökningen. Själva undersökningen brukar gå fort, ofta under en kvart.

Rektoskopi

Rektoskopi är en undersökning av ändtarmen med en kikare i form av ett plaströr med förstoringsglas som kallas rektoskop som förs upp 15-25 cm i tarmen. Precis som andra endoskopiska undersökningar kan rektosopi ge svar på om det finns några sjukliga förändringar i ändtarmen. Genom rektoskopet kan läkaren även blåsa in luft och ta prover, dock görs detta manuellt med en tång till skillnad från de mer mekaniskt komplexa gastro- och koloskopen. Luften som pumpas in vid rektoskopi kan vara besvärande inte minst för IBS patienter. Ett mindre lavemang (mikrolavemang) som tas via ändtarmen kan ev. behövas för att underlätta undersökningen som tar c:a 10 minuter.

Proktoskopi

Liknar rektoskopi ovan men används för att undersöka och behandla den yttre delen av tunntarmen. Används vid till exempel hemorrojder. Instrumentet som används är kortare än ett rektoskop och kallas proktoskop.

 

Tänk på att informationen på alltomibs.se aldrig kan ersätta utan endast utgöra ett komplement till den information som ges av vårdpersonal i samband med att en undersökning skall genomföras.

Begrepp

Anamnes – En patients redogörelse för de aktuella besvären, eventuella andra sjukdomar och andra omständigheter. Sjukdomshistoria.

Publicerat av: Fredrik | Skribent

Mer från alltomibs.se


Kunskap ger Kraft

Läste nyligen att vi är många som söker efter hälsoinformation på nätet (två av tre Internetanvändare gör detta, enligt rapporten Svenskarna och Internet 2010). I kombination med möjligheten att ställa frågor är kunskapsbanken på webben…

Läs mer

Constella – nu i högkostnadsskyddet

Som vi tidigare berättat om här på alltomibs.se finns sedan 2012 ett läkemedel som godkänts för behandling av måttlig till svår IBS-C (IBS med förstoppning). Läkemedlet heter constella och det innehåller den aktiva substansen linaklotid. Nu har Tandvårds-…

Läs mer